Du har väl premiumrumhum?

Folk som känner mig vet att jag är fena på att känna igen bilar på håll. En bra egenskap anser jag, nyttig. Kanske har jag redan berättat om när vi, ett sällskap på fem i en minibuss i England, närmade oss en rondell (en rondell, i England!) i kolmörker och jag på dess andra sida siktade två baklampor två kilometer bort, på väg bortåt, och som en ren och oombedd reflex upplyste sällskapet om att där framme åker minsann nya Fiat Punto. Detta var våren 2000.

Vadå? menade sällskapet klentroget. Föraren för stunden gasade på för att köra i fatt så att saken kunde kontrolleras. Naturligtvis var det nya Fiat Punto och jag sade följaktligen mitt vad var det jag sade.

Nu i morse var jag ensam i bilen på väg till jobbet och redan på långt, långt håll såg jag att jag framför mig hade en ganska ovanlig bil, en Opel Signum. Precis som när alla andra vettiga människor ser en ovanlig bil började också jag fundera lite, nu över Signums signum.

Den var ett i raden av märkets alla försök att åstadkomma en bil med åtminstone lite mer status, lite mer p-r-e-m-i-u-m, förutan vilket en bil i våra dagar inte är vatten värd.

»Volvo har skärpt detaljkvaliteten betydligt men riktigt upp till samma premium som Mercedes, bmw och Audi når man inte. Inte riktigt riktigt riktigt. Inte riktigt ännu.« Många motorjournalister har uppenbarligen en mycket exakt mätförmåga och drar sig inte för att berätta det i tid och otid. Om premium betyder att dörrhandtagen sitter fast eller, vilket i mitt huvud är viktigare, om bilen inte går sönder trots att den är komplex som en månlandare, det har ingen motorskribent ännu lyckats utröna. Jag tror att man i spalterna ofta förväxlar premium med ordets engelska betydelse: prispåslag.

Man kan i alla fall inte säga att Peugeot, Renault, Ford, Opel, Volvo, Saab, Alfa Romeo, Cadillac, Kia, Hyundai, Honda, Mitsubishi, Toyota, Chevrolet och några till har någon koll på sin mätförmåga för deras bilar är aldrig premium. Inte riktigt, riktigt, riktigt. De vet inte var premium ligger någonstans. Inte riktigt. Men snart är de där. Med nästa modell kanske? Motorskribenterna hoppas i alla fall, för många av dem är nästan arga för att inte alla bilar ser ut som en Audi inuti. Eller som en bmw. Eller Mercedes. Premiumrum. De andra tillverkarna har ju inget premiumrumhum.

Saab kanske är ett undantag, förresten. För många år sedan – det var vid 1990-talets början när fartblindheten var särskilt påtaglig i Saab – deklarerade företaget frankt, på näsvis fråga, att man minsann inte behövde sträva efter premium eftersom man redan var där. Jag undrar fortfarande om de inte syftade på bensinen?

Många tillverkare har med förundransvärd envishet försökt komma in i denna premiumhimmel. För svensk del började det väl redan med den långfrontade Volvo 164 1968. På den tiden var en Audi mest en tvåtaktsrykande dkw f102.

Oräkneliga franska, engelska, italienska och diverse andra inträdesprov till premiumhimlen har under decennierna sedan dess gått i putten med sneseglarens fulla elegans. Men Renault 30, Peugeot 604, Alfa Romeo 6, Rover 3500 – behöver jag nämna fler – är ju förlåtna i dag.

De har uppnått det omvända premiets korrelat: Vi som ofta vurmar för nyklassiska bilar jollrar vitt och brett om att just en sådan loserbil skulle man ju ha, innan det är för sent. När så, otroligt eller ej, någon av dessa extinkta modeller faktiskt dyker upp till salu och dessutom i nyskick i någon dittills ofiskad avkrok, då reagerar vi på ett av två sätt:

1) Nja, den har ju fel reflexer bak, eller

2) Vi köper den på rot och undrar två dagar (eller timmar, minuter) senare vad i hela fridens namn vi ska med denna osäljbara bäver till.

Det mest fascinerande är att dessa premiumpretentioner pågår med oförminskad styrka. Renault, med osvikligt tålamod på området, har ju producerat saker som Avantime, en bil där man hade velat vara närvarande vid godkännandet i styrelserummet, samt Vel Satis och i viss mån Laguna, utan att ha lyckats över hövan. Jag hörde en gång en designer uttala att Laguna skulle bli en succé eftersom man redan på tvåhundra meters håll såg att det var just en Laguna. Just precis, tänkte jag.

Men formen är förstås viktig för att det ska bli något premium av det hela. Tydlig karaktär, fast på rätt sätt, det är premium det. Nu har Renault visat en ersättare till den åsneformade Vel Satis och kallat den Latitude, en ordlek som antyder karaktär. Själva bilen ser emellertid ut som ett glas vatten minus glaset och om den rör om i premiumhimlen ett enda uns mer än något tidigare försök lovar jag att köpa ett exemplar 2026. Om det finns något kvar.

Vid det här laget hade jag närmat mig Signum så att jag såg premiumförsöket riktigt tydligt, bakifrån. Det var bara ett fel:

Det var ingen Opel Signum. Det var sista generationens Toyota Corolla.