»Bland moderna audi håller jag A2 högst«

Små bilar är alltid

kul att köra, hävdar ett par av mina värderade kolleger. Vilka de är behöver du bara bläddra till sidan 43 och artikeln om roliga bilköp för max 100 000 kronor för att förstå. Det räcker förresten med att du låter blicken svepa några centimeter till vänster på den här sidan för att inse deras mentala status. Men deras teori är intressant och den bygger alltså på att kompakt format och låg vikt automatiskt ger köregenskaper som är piggelin. Håller teorin sträck?

Det är sannerligen inte svårt att erinra sig småbilskörningar som varit präktigt underhållande. Fiat Punto Turbo 1996 var lika knäppt rolig som att smälla smällare i sopnedkast när man var tolv år. Honda Civic Type R är förstås en knallhatt av yppersta rang och ungefär lika uthärdlig som Punton i långa loppet. Citroën Xsara VTS var på sin tid ett spänstfenomen, men jag inser det knepiga i att övertyga någon om det.

Men jag hör till dem

som aldrig riktigt begripit storheten hos The New Mini (som snart ersätts av... ja, vadå? The Even More New Mini?). Jag har aldrig kunnat stämma in i den månghövdade kör som sjunger väghållningens lov i den bmw-utvecklade hundkojan. Lägg till det att jag haft ytterligt svårt att trivas i den pretentiösa och tramsiga inredningen och att motorn i Cooper-versionen är en loj typ. Med  kompressorhojtande Cooper S gnistrar det till en aning, men helhetsintrycket är ändå inte att Mini är en sådan mungipehöjare som påstås.

När vi A-testade Mini Cooper S i somras (mot Smart ForFour Brabus, Automobil 9.05) fick vi dessutom svart på vitt vad som de facto skapar den omhuldade känslan av kvickhet och »körglädje«. I reda siffror presterade nämligen inte Cooper S anmärkningsvärt bra, det var bara på en punkt som köregenskaperna markant skiljde ut sig: direktstyrdheten. Du behöver vrida exceptionellt lite på ratten för att åstadkomma en kursändring.

Superkvicka reaktioner. Inte det samma som kompetent väghållning. Dessutom med nerviga högfartsegenskaper som påtaglig nackdel, även om den invändningen kanske är av mindre betydelse för en bil som trots allt heter Mini.

Den mest minnesvärda

småbilsupplevelsen har jag faktiskt haft i en bil som inte alls är rolig att köra, åtminstone inte i bemärkelsen rapp, ettrig eller kurvkramande. För sex år sedan var Audi A2 nyutkommen på marknaden och som ett första test (för tidningen jag då arbetade vid) reste vi fyra vuxna personer tur och retur Berlin på en något förlängd weekendtripp.

Ingen av oss håller basketspelarmått, men att fyra personer med bagage kan färdas bekvämt i en 383 cm lång bil på långresa är smått (!) enastående. Bland alla moderna Audi håller jag A2 högst. För en gångs skull en bil som verkligen blickar framåt, tar höjd och radikalt provar en ny förpackningsmodell. Dessutom tilltalar a2 på samma sätt som en exklusiv kompaktkamera eller mp3-spelare - en in i minsta por väldesignad pryl.

Än i dag känns A2 toppmodern (jämför med sömniga A3…), men det finns som bekant ingen rättvisa i världen. A2 är nedlagd och väntas inte få någon ersättare. Jag undrar om nederlaget hade blivit lika svidande om Audis konstruktörer bemödat sig med att ge bilen lika spänstiga vägegenskaper som kavat form. *