Bilåkarmusik ska vara finsk

 Med hjälp av en webkamera får jag var femtonde sekund en ny bild över en gatukorsning längs 5th Avenue i New York, samtidigt som världens bästa radiostation skvalpar behagligt i bakgrunden. Jag noterar att det inte förekommer en enda bild där inte en gul taxibil syns i trafikvimlet.
Jag har hamnat på hemsidan för Radio Paradise, en kalifornisk internetradio-station som helt finansieras med frivilliga bidrag och där producenterna, makarna Bill och Rebecca Goldsmith, har sällsynt god musiksmak.

Detta är fjärran

från svensk reklamradios förfärliga play lists och hårdhaussade dagsländor, den sorts idiotradio som antagligen är det verkliga skälet till att vi förstör ozonlagret och ger vintrarna spatt.

Radio Paradise är desto mer av sådan musik man blir nyfiken på att få veta mer om, artister man aldrig hört talas om men blir glad av att upptäcka. Det är renspolning för överkörda mediaöron som gått på knäna in i väggen, typ. »We're the old fashioned radio for the 21st century«, som det heter i programförklaringen. »We never just throw something together at random, just like many web stations do«, förklarar man vidare. Lyssnarna är en vital del i skapandet, det finns till exempel en avdelning där man kan gå in och rösta på det som spelats och föreslå bättre alternativ. Glädjande nog har makarna Goldsmith hittat många svenska artister, alltifrån Sophie Zelmanis visviskningar till Ale Möllers huvudstupa frivolter i vilken musikart som helst.

därför är det också

första gången någonsin jag kunnat sitta och arbeta till musik. Jag läste alltid (i den mån jag läste dem) läxorna i tystnad, studerade inför universitetets tentor utan kassettspelare eller skivspelare i gång. Präktigt som bara den. Jag har påtalat för mina tre grabbar vikten av lugn och ro när man öppnar en bok av vilket slag det vara må. Jag undrar om det har gått hem. Kanske. Kanske inte.

Tystnaden ledde så småningom till att jag också arbetade i fullkomlig avskildhet. Liksom (alltför) många journalister ansåg jag det egna, slutna rummet vara en förutsättning för att skapa odödliga texter. Där har jag misstagit mig och också omvärderat det hela, jag kan numera sitta i vilken miljö som helst och skriva. Och med en så bra radiokanal är jag alltså beredd att ändra uppfattning om värdet av musik på jobbet.

Det har varit likadant vid bilkörning. Jag hör inte till dem som anser att en bra bilstereo är livets nödtorft. Det skulle aldrig falla mig in att lägga tusentals kronor på att få något maffigt i ljudväg till min bil. En enkel cd-stereo eller en gammal knappradio duger gott för mig. Jag kör gärna till lite knaster i mottagningen, jag är uppvuxen med det.

Min bilradio står

ändå nästan alltid tyst. Jag föredrar att köra tillsammans med bilens egna ljud, till vinandet och motorns hummande, till kontemplationen all bra bilkörning inbjuder till.

Men om jag skulle lyssna på radion eller stoppa något i cd-spelaren?
Visst, ibland kan det vara skönt att blåsa ur skallen med en räcka präktig hårdrock eller senaste topplistan, fredag på väg hem från jobbet ungefär. Allt oftare är det pratprogram, ett tecken på ålder förmodligen. p1 och p2 och sådant trist. Men fiberrikt.

Håll i dig nu, men en av mina absoluta favoriter är att slå på p4 Radio Uppland mellan 18.00 och 19.00 vardagar. Då är det finskt för hela slanten.

jag har funnit det

vara ren meditation att sitta och lyssna på radio jag inte begriper ett enda dugg av. Möjligen kan jag snappa upp ett och annat Tukholma eller Göran Perssoneri i ordlavan, annars är det blankt på förståelsefronten.
Men vilket vackert språk! Det är snärtigt, melodiskt och svårt sensuellt.
Och vilka häftiga danslåtar sedan, umpa-umpa eller vad de där typiskt finska styckena heter. Lätt sorgmodiga sånger från kraftiga basröster, dragspel som sköljer runt i bakgrunden. Eller knivskarpa kvinnopipor som artikulerar så att r-en och p-na smattrar som skott i bilen.

Det är givetvis totalt knasigt. Men det låter i alla fall precis som musik i mina öron. Jag ska tipsa Radio Paradise. *