Bild
Nästa artikelVår nya familjebil
Publicerad 9 januari 2008
MATTIAS STAHRE * Mazda Mx-5 Miata
Mattias visar sin chef Per hur man köper en driftsäker Miata.
Pappa och jag hade sedan länge pratat om att någon gång köpa en sportbil. Det fanns i huvudsak två bilar som vi kände för. Antingen en kit car, typ klassiska Caterham, eller också den mer moderna Mazda MX-5 (Miata) som så många lovordar.
Dagen innan vi skulle till Automobil Classic Cars vid Rosersbergs slott i år hittade vi en Miata på Blocket. Det var en -99 som bara gått 6000 mil. En "10th Anniversary Edition" vilket innebär en del extrautrustning. Bland annat Bilsteindämpare, extra fjäderbensstag, metallicblå lack, skinnklädsel med matchande blå design och inte minst en sexväxlad låda.
Vid Rosersberg gick vi därför till Miataklubbens tält för att få råd. Vad ska man kolla efter på en begagnad sådan? Finns det några typiska fel att se upp med? Alla tittade frågande: Vadå fel? En Miata "bara går och går". (Undantag endast för fotograf Hammarsjös exemplar som alla kände väl till…) Och priset verkade helt rätt. "Slå till" och " den roligaste bil ni kan få för pengarna" var råden vi fick.
Så det blev telefonsamtal till säljaren i Arboga. Vi kom överens om att åka och kolla på den samma kväll. Efter en heldag med fotojobb vid slottet gav vi oss iväg mot Västmanland, hela familjen.
Vi kom fram samtidigt som skymningen anlände. Säljaren hade just kört in bilen i garaget eftersom han inte trodde vi skulle komma när det började mörkna. Men han backade snällt ut den igen. Den snygga blå lacken glänste förföriskt i gatlyktans sken.
Pappa och min bror fick provköra först. De log redan när de satte sig i bilen. Och när de efter tio minuter kom tillbaka log de ännu mer.
Nu var det dags för mig och mamma att prova den och jag fick köra. Vi körde ut från villaområdet och vidare ut på gamla E18. Den var så lättkörd så det nästan var skrattretande och den tätstegade lådan var perfekt. Nu log även jag och mamma.
Slutligen tog även jag och pappa en sväng tillsammans för att diskutera vad vi tyckte om bilen. Vi var rörande ense om att det var en sådan här bil vi skulle ha. Pappa som mest är van vid framhjulsdrivna bilar och skogstävlingar pressade den lite i en liten rondell. Jösses vilken snäll och välbalanserad bil.
Så det blev alltså affär. Men familjebil?
Jo, mamma kom med den lysande idén att vi allihop kunde dela på bilen. På så vis har alla i familjen en härlig sportbil men till en riktigt blygsam kostnad för var och en. En familjebil alltså!
Dagen innan vi skulle till Automobil Classic Cars vid Rosersbergs slott i år hittade vi en Miata på Blocket. Det var en -99 som bara gått 6000 mil. En "10th Anniversary Edition" vilket innebär en del extrautrustning. Bland annat Bilsteindämpare, extra fjäderbensstag, metallicblå lack, skinnklädsel med matchande blå design och inte minst en sexväxlad låda.
Vid Rosersberg gick vi därför till Miataklubbens tält för att få råd. Vad ska man kolla efter på en begagnad sådan? Finns det några typiska fel att se upp med? Alla tittade frågande: Vadå fel? En Miata "bara går och går". (Undantag endast för fotograf Hammarsjös exemplar som alla kände väl till…) Och priset verkade helt rätt. "Slå till" och " den roligaste bil ni kan få för pengarna" var råden vi fick.
Så det blev telefonsamtal till säljaren i Arboga. Vi kom överens om att åka och kolla på den samma kväll. Efter en heldag med fotojobb vid slottet gav vi oss iväg mot Västmanland, hela familjen.
Vi kom fram samtidigt som skymningen anlände. Säljaren hade just kört in bilen i garaget eftersom han inte trodde vi skulle komma när det började mörkna. Men han backade snällt ut den igen. Den snygga blå lacken glänste förföriskt i gatlyktans sken.
Pappa och min bror fick provköra först. De log redan när de satte sig i bilen. Och när de efter tio minuter kom tillbaka log de ännu mer.
Nu var det dags för mig och mamma att prova den och jag fick köra. Vi körde ut från villaområdet och vidare ut på gamla E18. Den var så lättkörd så det nästan var skrattretande och den tätstegade lådan var perfekt. Nu log även jag och mamma.
Slutligen tog även jag och pappa en sväng tillsammans för att diskutera vad vi tyckte om bilen. Vi var rörande ense om att det var en sådan här bil vi skulle ha. Pappa som mest är van vid framhjulsdrivna bilar och skogstävlingar pressade den lite i en liten rondell. Jösses vilken snäll och välbalanserad bil.
Så det blev alltså affär. Men familjebil?
Jo, mamma kom med den lysande idén att vi allihop kunde dela på bilen. På så vis har alla i familjen en härlig sportbil men till en riktigt blygsam kostnad för var och en. En familjebil alltså!
