Ut med rutan

Jag har dragit mig för detta länge. Under vindrutan på min blå Rover Vitesse har det bubblat och fräst i plåten så till den milda grad att det till sist inte gick att penselrenovera längre.

Men att byta plåt

under vindrutan innebär också att först plocka ut den minst sagt väldimensionerade glasbiten. En ruta som förstås är limmad i karossen.

I verkstadshandboken sägs att man ska plocka bort kromlisten och leta upp två små eltrådar som kopplas till bilbatteriet. Då smälter limmet och det ska gå lätt att bara lyfta ut rutan. Men enligt en god vän i Roverklubben är det nästintill omöjligt få loss rutan hel och fin.

- Jag har bytt vindruta i åtta Rover SD1. Bara en gång kom den ut i ett stycke, berättade Mike med fasa i rösten.

Jag orkade inte ta på mig jobbet själv utan lämnade in till en plåtverkstad jag känner och nöjde mig med lite handräckning. En plåtverkstad med kontakter inom bilglas.

Naturligtvis gick det inte

att »värma« ut rutan. Den var utbytt minst en gång förut och hade limmats i mer brutalt än nödvändigt. Enligt glasmästaren som kallades in var det också därför bilen rostat.

I nederkant på en limmad ruta får det tydligen inte vara för tätt. Luft måste kunna passera. Annars samlas fukt och får plåten att tappa sugen.

Rutan fick sågas ur. Sedan fick plåtslagaren roa sig med att klippa bort och lägga i ny plåt under hela vindrutan. Ett bökigt jobb, både att få rätt böj på öppningen och att dessutom klara att arbeta på ett mycket litet utrymme. Instrumentpanelen sitter bara en decimeter in.

Turligt nog var det inga problem

att hitta en ny vindruta. Veteranservice i Söderköping lät nytillverka i Finland och levererade till och med till en parkeringsplats nära mig. Och 2'000 kronor tyckte jag lät som ett bra pris.

Eftersom jag är nästan två meter lång valde jag att få rutan utan blågrönt solband i ovankant. Resultatet är att bilen känns som en cabriolet.

Nästan.