TRIUMPH-ÅTERTÅGET

För sex år sedan köpte jag en Triumph 1300. En sådan hade jag alltid velat ha och den här gröna bakom en korvkiosk i Ludvika såg rimligt bra ut. Åtminstone från 15 meter, mitt bilsiktarmått som utesluter samvetskonflikter.

Den lilla saloonen är, som du redan vet, en Jaguar för mindre bemedlade och erbjuder oanade mått av raffinemang och stil.

Framhjulsdrift. Delad bakvagn. Ratt ställbar i höjd- och längsled. Förarstol justerbar i vertikallinjen. Ett komplett valnötsträd, fällt, kapat, hyvlat, klarlackat och anbringat på korrekta platser i kupén. Vippströmbrytare. Smith-instrument. Galonklädsel med misstänkt läderfason och snygga präglingar av rutersymbolen. Infällbara fönstervevar (en säkerhetsdetalj långt före krockkudden). Jordglob i navkapslarna.

En engelsk ingenjörsbedrift av främsta märke. Dessutom förbenat snygg form av Michelotti och ett motorljud som får hundar att vifta på svansen.

Nu var den min, 1969 års modell, 9'000 mil någonting (varför har alla Triumph till salu gått 9'000 mil någonting?), i rätt färg »Conifer green«, röd klädsel - och oherrans massa rost under sitt bedrägliga yttre.

Om nätterna låg jag vaken och hörde fraset från den lilla karossen på min blekt månbelysta parkering. Om morgnarna kunde jag dystert konstatera att linjen mellan framskärmarna skevat till sig ytterligare sedan i går kväll.

På dagarna for vi planlöst omkring, Trajan och jag. Emellanåt ordnade jag någon fallerande detalj (rätade upp ett emblem, torkade ur ett baklampsglas) men jag visste att sanningens minut närmade sig.

- Den här bilen måste rostlagas, sa jag högt till backspegeln. Rostlagas hårt.

Säljesannonsen närmade sig och när den väl satt där dök Roger upp i luren. Roger från Skärkind på den östgötska slätten. Han hämtade bilen och det halva garage med reservdelar jag samlat på mig under vår korta romans (och då menar jag min och Trajans). I väg for Roger och sedan glömde jag den engelske patienten.

Sommaren 2004 kom ett kort mail från Skärkind. Nu var bilen klar, grundligt renoverad i varje tum, endast ny lackering återstod. Var jag intresserad?

Var jag intresserad! Det tog sju sjuka sekunder att fatta återköpsbeslut, sedan var jag på väg. Renoveringen var mycket omsorgsfull, från mekanisk synpunkt var bilen i stort sett ny. Lackeringens patina eldade snarast på mitt habegär - renoverad men inte till nyskick är optimalt om du frågar mig.

Vi körde bara 50 mil innan det blev dags för avställning, men nu ska garageportarna upp igen vilken dag som helst. Rapport kommer!