Tonårslimousinen

En symbol för nostalgi och rebellisk förnimmelse, viktigare än den första kärleken. Vilken skulle det bli? Den ska tydligen vara speciell, förstabilen. Jag botaniserade dagligen bland annonserna, en tidig Porsche 993 skulle göra mig sofistikerad, en Urquattro från 1985 kultiverad och en nygammal Rx-7 skulle få tjejerna på fall.
- Börja med körkortet, sade pappa.
Ett halvår senare var ögonblicket magiskt, snudd på högtidligt då han överlämnade nycklarna och yttrade ett:
- Kör försiktigt nu!
Jag skulle få ärva vår förra familjebil, tämligen upphetsande. En 5-cylindrig Audi 100 från 1992 med stel bakaxel och 133 hästkrafter. Tursamt nog med C4-karossen. Nåja, vad förväntade jag mig egentligen, den var gratis, om man bortser från att jag de kommande 25 åren enligt avtal ska klippa gräsmattan, räfsa löv och tvätta familjens alla bilar.

Men, vad skulle polarna säga när jag kom åkandes i "päronens" ex? Under den närmsta månaden beställdes dekaler, baklysen och allmänt övrigt smink. Tonårshormonerna sprudlade i mig och visade sig i ansiktet såväl som på bilen. Efter sommaren kröp mätaren upp till 31 000 mil, fast har man en gång betalat för en Audi lönar det sig i längden 9 gånger av 10. Den sista tiondelen och baksidan av myntet har innefattat några uppsättningar bromsskivor (typiskt för modellen), ett elfel och en knäckt slutdämpare. Audin måste å andra sidan få en eloge för sitt utomordentligt väl dämpade ljud i kupén, där hamnar 993:an och Urquattron i högerfilen.


Den största skillnaden mot andra bilar måste ändå vara servot, lättstyrdheten är unik. Med ett endast knappt ansträngt lillfinger sick-sacka mellan filerna. Bortsett från bilen saknar läderklädsel (men i gengäld har sportstolar) inkluderar plusmenyn allt dåtidens Audi 100E kunde få, däribland farthållare, skidlucka, klimatanläggning och elspeglar.
Kortare skruvfjädrar gör den stabil i högre farter, i 90 km/h känns den mer som ett tåg än en bil. Summeringen av utbytta delar under familjens ägo bekräftar att det säkert skulle räcka till två exemplar och att den snuddat kriterierna till hypokondri.

Under det senaste halvåret har endast fördelarlocket och rotorn bytts ut. Bilprovningen vållar långt ifrån oro då den går bättre än på säkert 12 000 mil. Ett årgångsvin i högsta grad.
Som artonåring ville jag mer än gärna byta ut bilens fyrstegade sportlåda, inte idag (då jag är 19). Stadskörningen och motorvägsköerna gör mig ständigt påmind om dess fördelar.
Trots detta har jag säljplaner, med enda orsaken av att jag inte behöver en så stor bil. Väl vid Dagen D kommer jag säkert att bli mjäkig, för det är väl naturen, att aldrig glömma sin förstabil.