Smilbandstöjarbilar

Projektet som började

som ett mindre rostlagningsjobb och slutade i totalrenovering har äntligen rullat ut på vägarna. Ett och ett halvt år tog det att kapa bort och bygga upp totalt tre kvadratmeter ny plåt på bilen, lackera och montera. Därefter visade det sig att motorn upplevt sina bästa mil och behövde ersättas. En rostig släkting fick lämna livet som bil och donera motor och annat smågodis som kan tänkas komma till användning i framtiden.

Motorbytet gick som smort, trots en hel del fix och trix med en motor som aldrig varit tänkt för den bilen. AMC planerade nämligen en Wankelmotor till sin Pacer. Projektet gick i graven som för många andra biltillverkare under den tiden. En rak sexcylindrig fyraliters motor, som för övrigt kan hittas i många Jeep Cherokee, fick ta herr Wankels plats under huven.

Eftersom det skiljer

en hel del i storlek mellan dessa två motorer finner man en stor del av den raka sexan instucken under instrumentbrädan. Detta ger en härlig värme runt fötterna och till det hör att ventilationsanläggningen nyligen gett upp och levererar full värme konstant. Härligt i en bil som redan har stämpeln som rullande växthus. Det är då man vevar ner fönstret, om man kan förstås. Skruvarna som håller fast fönsterveven har nämligen fått fötter som så många andra skruvar, muttrar och bultar som bör hålla fast diverse detaljer på bilen. Men som sagt, det är bara detaljer, sånt finns det hur mycket tid som helst för att pilla med.

Nu har bilen rullat cirka 100 mil efter motorbytet. Den går nästan perfekt sånär som på lite ojämn tomgång och aningen fet blandning. Till min fasa upptäckte jag att växellådan inte håller tätt. På 30 mil trycker den ut en halv liter vätska genom, vad jag tror är, en dålig packbox på axeln mellan motor och låda. Det blir till att bita i det sura äpplet och lyfta motorn igen. För dessvärre är detta ett måste om lådan ska ur. Men innan dess ska jag njuta av att bilen äntligen rullar och skruva fast alla saker som bör sitta fast.

För är det något

man gör i en Pacer så är det att njuta, njuta av en mjuk färd, av den långsamma farten men framför allt njuta av alla människors glada leenden. Men emellanåt får man givetvis inte vara rädd för att skita ner fingrarna och ständigt ha en välsorterad verktygslåda i beredskap där bak. 

Pacern kan när som helst och var som helst kan få för sig att den inte ska åka en meter till. Men fördelarna smäller högre än nackdelarna-vem får inte ett smil på munnen när man ser en ljusblå Pacer komma puttrande på stadens gator?