Bild
Nästa artikelSanden blev till guld - Tokrea på Rover 75 V8
Publicerad 27 juni 2007
Olof Neergaard * Rover 75 V8
Just när allt gick snett gjorde Rover allt rätt och försåg 75-modellen med V8-motor.
Den här bilen har jag längtat efter sedan kvart över elva på förmiddagen den 20 oktober 1998. Då hade Rover 75 just gjort bejublad debut på Birminghamsalongen till tonerna av en symfoniorkester.
Ändå kunde jag inte låta bli att fråga Rovers svenske representant varför den inte hade bakhjulsdrift och V8-motor. Något riktigt svar fick jag aldrig. Inte mer än att bilar av den typen nog skulle komma från München, där ägaren BMW höll till.
Tre år senare hade BMW bränt sig och styckade av sina engelska äventyr. Den del som inte gick att sälja lyfte sig själv i håret och antog namnet MG Rover Group (det lät större än vad det var) och bjöd in till presskonferens i februari 2001. Där berättades det att Roverprogrammet skulle leva vidare. Men kompletterat med en serie körglada MG-varianter.
- Och om något år är det dags för V8 i Rover 75, sa firmans tekniske chef Rob Oldaker liksom i förbigående.
Vilken motor det handlade om vägrade man att säga. Bara att det inte var den mytomspunna så kallade KV8:an. Den som BMW dödade så fort man fick nycklarna till Rovers utvecklingsavdelning.
Naturligtvis tog det mer än något år att bygga om 75:an till bakhjulsdrift. Så krångligt att man blev bittra ovänner med Prodrive, som skulle göra det mesta av jobbet.
Inte förrän hösten 2003 släpptes MG ZT 260 och ett halvår senare var det dags för Rover 75 V8. Den senare med fyrstegad automatlåda kopplad till den 4,6 liter stora Fordmotorn med enkla överliggande kamaxlar och 260 hk.
En prislapp runt halvmiljonen och ett alldeles för högt förmånsvärde gjorde också att jag slog bort alla tankar på att bli ägare till en fabriksny MG eller Rover med V8-motor.
Men bara något år senare gick MG Rover i konkurs. De kinesiska intressenterna valde att stå bredvid ett tag till istället för att få 5500 ilskna brittiska bilarbetare på halsen.
I villervallan dök det upp mängder med halvnya bilar på marknaden. De senaste åren har jag därför gett skambud på diverse MG ZT och Rover 75 men aldrig lyckats komma till skott. Inte förrän nu.
En vänsterstyrd Rover 75 V8 med 35 mil på mätaren lät nästan för bra för att vara sant våren 2007. Särskilt som det begärdes långt under halva nypriset för den mörkblå skönheten.
Just den här användes av underleverantören Stadco för att räkna ut hur den särskilda Rover V8-fronten skulle tillverkas. När MG Rover kastade in handduken blev den stående hos dem utan frontstycke och diverse småprylar.
En driftig bilhandlare monterade det som fattades och la ut den på nätet. Sedan ringde jag. Vi enades om ett pris och handlaren var vänlig nog att besiktiga bilen och låta den stå i ett garage tills jag hade tid att flyga över.
Första mötet visade på ett måttligt skickligt handlag när det stora frontstycket monterats. Dessutom satt apparaten med navigation, TV och stereo lite på sniskan och på taket fanns det ett par små repor i lacken.
Men naturligtvis slog jag till och överlämnade en bunt med pundsedlar innan det blev dags för det handslaget framför kameran. Det var ju tokrea.
Första resan gick till Longbridge. Den gamla Austinfabriken som blev MG Rovers hemmahamn och där idag kinesiska Nanjing har sitt Europakontor.
Jag har varit där ett par gånger tidigare och visste ungefär vad som var att vänta. Ändå kändes det otäckt att se hur större delen av det enorma fabriksområdet nu täcktes av ruiner. På flaggstängerna utanför huvudingången, den så kallade Q-gate, fladdrade röda fanor med den kinesiska folkrepublikens emblem i vinden.
Skönt att Pia och jag kunde dra oss tillbaka i ett stycke sekelskiftesnostalgi. I en ny Rover V8.
Ändå kunde jag inte låta bli att fråga Rovers svenske representant varför den inte hade bakhjulsdrift och V8-motor. Något riktigt svar fick jag aldrig. Inte mer än att bilar av den typen nog skulle komma från München, där ägaren BMW höll till.
Tre år senare hade BMW bränt sig och styckade av sina engelska äventyr. Den del som inte gick att sälja lyfte sig själv i håret och antog namnet MG Rover Group (det lät större än vad det var) och bjöd in till presskonferens i februari 2001. Där berättades det att Roverprogrammet skulle leva vidare. Men kompletterat med en serie körglada MG-varianter.
- Och om något år är det dags för V8 i Rover 75, sa firmans tekniske chef Rob Oldaker liksom i förbigående.
Vilken motor det handlade om vägrade man att säga. Bara att det inte var den mytomspunna så kallade KV8:an. Den som BMW dödade så fort man fick nycklarna till Rovers utvecklingsavdelning.
Naturligtvis tog det mer än något år att bygga om 75:an till bakhjulsdrift. Så krångligt att man blev bittra ovänner med Prodrive, som skulle göra det mesta av jobbet.
Inte förrän hösten 2003 släpptes MG ZT 260 och ett halvår senare var det dags för Rover 75 V8. Den senare med fyrstegad automatlåda kopplad till den 4,6 liter stora Fordmotorn med enkla överliggande kamaxlar och 260 hk.
En prislapp runt halvmiljonen och ett alldeles för högt förmånsvärde gjorde också att jag slog bort alla tankar på att bli ägare till en fabriksny MG eller Rover med V8-motor.
Men bara något år senare gick MG Rover i konkurs. De kinesiska intressenterna valde att stå bredvid ett tag till istället för att få 5500 ilskna brittiska bilarbetare på halsen.
I villervallan dök det upp mängder med halvnya bilar på marknaden. De senaste åren har jag därför gett skambud på diverse MG ZT och Rover 75 men aldrig lyckats komma till skott. Inte förrän nu.
En vänsterstyrd Rover 75 V8 med 35 mil på mätaren lät nästan för bra för att vara sant våren 2007. Särskilt som det begärdes långt under halva nypriset för den mörkblå skönheten.
Just den här användes av underleverantören Stadco för att räkna ut hur den särskilda Rover V8-fronten skulle tillverkas. När MG Rover kastade in handduken blev den stående hos dem utan frontstycke och diverse småprylar.
En driftig bilhandlare monterade det som fattades och la ut den på nätet. Sedan ringde jag. Vi enades om ett pris och handlaren var vänlig nog att besiktiga bilen och låta den stå i ett garage tills jag hade tid att flyga över.
Första mötet visade på ett måttligt skickligt handlag när det stora frontstycket monterats. Dessutom satt apparaten med navigation, TV och stereo lite på sniskan och på taket fanns det ett par små repor i lacken.
Men naturligtvis slog jag till och överlämnade en bunt med pundsedlar innan det blev dags för det handslaget framför kameran. Det var ju tokrea.
Första resan gick till Longbridge. Den gamla Austinfabriken som blev MG Rovers hemmahamn och där idag kinesiska Nanjing har sitt Europakontor.
Jag har varit där ett par gånger tidigare och visste ungefär vad som var att vänta. Ändå kändes det otäckt att se hur större delen av det enorma fabriksområdet nu täcktes av ruiner. På flaggstängerna utanför huvudingången, den så kallade Q-gate, fladdrade röda fanor med den kinesiska folkrepublikens emblem i vinden.
Skönt att Pia och jag kunde dra oss tillbaka i ett stycke sekelskiftesnostalgi. I en ny Rover V8.
Rover 75 V8
Årsmodell: 2004
Antal tillverkade: xxx
Bredd/längd/höjd: Som en vanlig Rover 75
Vikt: Som en vanlig Rover 75 + 200 kg
Effekt: 260 hk
Därför: Gammal kaross med nytt chassi
Kommentarer
This is definitely true, the game can stmeoimes change substantially from the vertical slice. But in any game there will be a set of core mechanics that need to be tested that make sure they work, in addition there is a visual and audio style that can be established; it's rare that all of these things will change significantly during the course of development. Vertical slice is for publishers in the vast majority of times, and it's to give them something they can hold in their hand and understand what they're investing in, and when entering into a relationship with publishers deviation from what is presented in the vertical slice can be difficult, which makes it a double edged sword. But with any good relationship communication is key, and if you can construct a persuasive argument to make the publisher understand the need for change to make a better product then you'll be right.
The rocks at the top are too, though it's hard to see in this pcuaiarltr shot because of the shadows. Last I heard, the thinking was these lower layers were probably laid down by wind, and perhaps cemented together by water that flowed through the rocks later. I'm sure we'll hear about the updated analysis after they've had a chance to examine this area more closely.