Porschen som skulle bli en Lupo GTI blev en Clio...

Min svarta Porsche 993 såldes i september till ytterligare en av de finländare som verkar dammsuga den svenska bilmarknaden just nu. Eftersom jag redan mentalt var på väg till nästa bil, kändes det nästan bara skönt när xyt191 till slut fann en ny ägare. Men vintern kom och jag började allt mer sakna någonting kul i garaget, inte så mycket för att köra med utan mest för att kunna glida ner till garaget, mysa lite bakom ratten och längta efter vår och torra vägar!

Missade tyvärr en affär på en sanslöst billig, svart Porsche 996, och i deppandet efter den missen insåg jag att något kul måste köpas, gärna någonting billigt som ändå skulle kunna köras på bana om andan föll på. Samtidigt stod det klart att familjen, som numera flyttat till ett radhus i förorten, behövde en andrabil för att kunna hämta barn på dagis, åka och handla, med mera.
Hur kan man kombinera dessa behov? Det skulle bli en liten, lätt och billig bil som kunde fungera bra i vardagen. Tanken gick först till en Volkswagen Lupo gti, en ovanlig och rätt exotisk produkt, lättviktsbyggd som den är.

Men i kraft av sin ovanlighet är även priserna på gamla Lupo gti förvånande höga. En fem-sex år gammal bil med runt 10 000 mil på mätaren kostar fortfarande drygt 80 000 kronor, om man överhuvudtaget kan få tag i någon! Lite för mycket, tyckte jag, och kollade vidare på vettigare alternativ.

Ganska snabbt fastnade jag för förra generationens Renault Clio Sport:
172 hk i en kaross som väger dryga tonnet, mindre ovanlig än Lupon, men inte heller någon storsäljare på sin tid, huvudsakligen på grund av ett för högt nypris. Men många kolleger rekommenderade bilen och kunde berätta att motorn var en pärla med kraft över hela registret. Väghållningskomponenterna var också mer genomarbetade än de samtida konkurrenternas, vilket gjorde bilen snabbast i klassen, i alla fall på bana. De nackdelar som angavs var en fransk, lite märklig sittställning och att styrningen inte gav mycket feedback om vad som händer i kontakten mellan däck och vägbana.


Eftersom jag var intresserad av förra generationens Clio, som är ca 160 kg lättare än dagens bil, fanns det två varianter att välja bland: Fas 1 och Fas 2, där ettan har ett mjukare, renare utseende, medan tvåan är lite grovt tillyxad i modern stil. Dessutom har tvåan stolsvärme och standardmonterade sextontumshjul.

Prisskillnaden mellan de olika faserna är ganska liten. Själv bestämde jag mig för en fas-1-bil eftersom jag gillar dess utseende mycket bättre och gav mig sedan ut på jakt efter det perfekta exemplaret.
Hittade efter lite letande en bil i Linköping som hade det jag ville ha: Den hade aldrig varit i närheten av en bana, var svensksåld och var dessutom i ett bländande originalskick. Som grädde på moset var serviceboken full och kamremmen nybytt! Säljaren var angelägen om att bli av med bilen och gav mig ett ganska bra pris, så jag slog till!

Efter att nu ha kört några hundra mil med bilen känner jag mig helt nöjd. Den är naturligtvis ur alla perspektiv en enklare produkt än exempelvis en gammal 911, men ändå riktigt kul, och uppmuntrar hela tiden till buskörning. Drivlinan är kanon, bromsarna biter som om de vore nya och väghållningen känns också klockren, så långt stämmer alla omdömen.

Uttalandena om den döda styrningen stämmer tyvärr också, men stolarna är helt okej för min kroppsfason. Om man bara kunnat hitta en lika lätt, bruksduglig bil som var bakhjulsdriven och därmed lite överstyrningsvillig så hade lyckan varit total. Men sådana bilar tillverkas tyvärr inte längre…