NU SNACKAR VI SLANG

Gamla bilar går sönder, precis som nya fast mycket oftare och mer oplanerat. När någon detalj går sönder finns den sällan att köpa och måste därför repareras. Olika delar i bilen är olika svåra att reparera, somliga nästan omöjliga. Allt som är tillverkat i plåt går att reparera, likaså gjutgods av alla slag. Vissa metaller är lite svårare, men de flesta gamla bilar är gjorda av bondjärn.

Gummi är ett material som knappast låter sig lagas, än mindre nytillverkas utan hjälp av en gummifabrik. Bland det svåraste att ersätta är gummislangar och då menar jag inte de hyggligt standardiserade slangarna till värmepaket och liknande. Jag avser de formpressade rackarna som förbinder kylaren med motorblocket.

Gamla gräsklippare

har fördelen att vara tillverkade av så gott som uteslutande järn och lite aluminium. På en jap-motor från 1950-talet finns en slang som förbinder luftrenaren med stigförgasarens inloppsport. Slangen är formad som ett smalt u och har olika diameter på in- och utlopp. Den är med andra ord mycket svår att ersätta. En gång reste jag från Stockholm till Viskafors för att titta på en gammal Clio. Säljaren ville ha 500 kr för vraket vilket den inte var värd, om det inte hade varit för att den omtalade slangen var i strålande skick. Det fuktiga skjulet hade hållit slangen fräsch och spänstig och det blev affär.

Min Vauxhall

har två grova slangar, en till kylarpaketets undre del och en till dess övre. Den övre hör till den där oersättliga sorten. I ena änden har slangen normal kylardiameter men i den andra ska den täcka hela termostathuset som är nästan dubbelt så stort. Vidare gör slangen inte bara en utan två 90°-svängar. Den ser pigg och rask ut just nu, men för att inte överraskas började jag redan i somras leta efter en ersättare att ha liggande.

Ett mail till Vauxhall-Kay om situationen. Han är en sådan man som ser en utmaning i alla problem och så länge det gäller Vauxhall lyckas han alltid lösa dem. Han lovade forska och idag kom paketet. Stort, brunt, madrasserat med en oläslig engelsk avsändare.

I paketet låg slangen.

Lagom dammig som om den legat på ett reservdelslager i nästan 50 år. Fri från sprickor och ingen tendens till sprödhet i gummit. Det berömda fuktiga magasinet igen. Alla vet vi ju hur engelska reservdelsförråd ser ut. Går knappast att gå in där utan hålla i en temugg att värma händerna med. Nu förstår jag poängen med detta.

Med knappt synliga bokstäver läser jag under dammet på slangen: Vauxhall Victor 1957-58. Jag känner att denna detalj är värd sin vikt i guld. Jag låser in den ordentligt i skåpet och känner att jag är redo för den dagen då jag ser den förargliga pölen av blåfärgad vätska under bilen. Går då lugnt fram till bra-att-ha-skåpet och tar fram min dyrgrip. Utan tankar på hamburgare kan man då konstatera att: »Livet har sina sköna stunder«.