ITALIAN JOB, IGEN
Efter tio år under garagetak kom den lilla italienskan åter ut i friska luften.
Här står jag
och jobbar under en motorhuv jag inte trodde att jag skulle stå och jobba under igen. Av ren slump har jag åter fallit för en av de hetaste frestelser som fanns i min späda ungdom, en Fiat 128.
Fiat 128 var en praktnyhet när den kom 1969. Snygg, lågmäld design, otroliga utrymmen på 385 cm kaross, klistrigt framhjulsdrivet vägbett och ettrig 1116-kubikare på 55 hk. Sporbilskänsla i kvadrat, det vet alla som kört en 128. Dyr i drift som en myra.
En enig motorpress
föll i första kurvan och utsåg 128 till Årets bil. Köparna kom i horder, det blev 2.776.000 exemplar innan tillverkningen upphörde 1985 (den argentinska versionen). I bensinkrisens Sverige gjorde 128 tillsammans med lillasyster 127 Fiat till landets fjärde största märke i mitten av 1970-talet. Fiat!
I dag finns knappt någon 128 kvar och om man till äventyrs siktar en bil är den undantagslöst antingen välrostad, sönderkladdad, bucklig eller på väg till skroten. Eller allt i ett.
Denna vackert slätröda bil såldes genom ombud och hade i princip ägts sedan ny av en numera 96-årig dam.
6 600 mil på mätaren
orört originalskick (inte ens radio), till punkt och pricka ifylld servicebok, blanka besiktningsprotokoll och i baksätet två hemvirkade, generösa bilkuddar med uppmanande frågor inför färden: »Är olja påfylld«, »Har ni bensin i tanken«, »Fungerar ljuset«, »Hur är det med bromsarna«.
En dröm, nu gällde det att få den att vakna. Bilen hade stått i nio år och batteriet var stendött. Efter lite lyckad kabling fick vi - min äldste grabb, de båda ombuden och jag, samt snart en och annan tillskyndande ortsbo - höra startmotorns gnuggande. Och gnuggande, gnuggande. Inget mer.
I med fräsch
bensin i tanken och ett stort moln startgas i luftrenaren. Nada tändning. Ur med tre tändstift, det fjärde satt alltför hårt för den akuta situationen. Samtliga otroligt nedsotade, föredrog damen choke? Nya försök när sot och skrot gnagts av med fällkniven: ingen tändning. Fördelaren? Inte lätt att nå på 128 men precis som man aldrig kan glömma hur man cyklar vaknade de gamla handgreppen från tonårens mekande snart till liv. Spetsarna satt fast i varandra och när jag försiktigt pillat och skrapat så gott det gick, se då sprakade gnistan i all sin härlighet!
Motorn riktigt studsade i gång. En läckande bränsleslang byttes raskt, en modest summa pengar skiftade ägare och den lilla bilen var plötsligt hemskt sugen på att dra ut på nya äventyr.
Jag räknar med
att detta kan vara början på en riktigt rolig relation, frågan är bara om jag ska sätta min Triumph eller min Opel i pant för att den ska bli harmonisk också. Vankelmod, en måste bort - men vilken!?
