Hoppa in, för nu går blå tåget!

Sedan en månad tillbaka är svaret på frågan: »Javisst kan jag hänga med på banmöte, inga problem, jag tar min bil«
På årets mycket soliga och varma nationaldag återuppväcktes ett vilande behov. Behovet stavades s-p-o-r-t-b-i-l. Hur skulle denna plötsliga och intensiva längtan tillfredställas? Med ingenjörsmässig effektivitet ställdes snabbt en kravlista upp. Bilen ska:
*   vara rolig att köra,
* vara problemfri och inte ha konstiga egenheter för sig,
* kunna avnjutas på allmän väg under fina sommarkvällar,
* inte vara orimligt dyr,
* vara i sådant skick att den inte behöver plockas isär i tusen bitar och trimmas.Garaget är nämligen redan fullt av Porschar som har demonterats under mantrat »jag ska bara ...«

Några av de bilar som visade sig uppfylla kraven var den läckra Nissan 350Z och teknikspäckade Honda S2000. Familjen Mazda var också intressant med lilla söta Mazda Miata och hennes storebror RX8. Sedan finns ju också de tyska tungviktarna Audi TT, BMW Z3 och Porsche Boxster.

Efter en noggrann utvärdering av vikt, pris, effekt, image, körkänsla och antalet bilar till salu på blocket.se föll valet på Mazda RX8. Jag var med på Automobils provkörning av RX8 på Lunda flygfält förra sommaren och var redan frälst över väghållningen. Det var den mest lätthanterade bil jag testat i en slalombana. Bilen följde minsta rattrörelse och det kändes som om däcken hade nästan obegränsat grepp. Dessutom hittade vi »min« blå metallic RX8 med stora motorn på 231 hästkrafter till försäljning endast tio minuter hemifrån.
Den importerades från Tyskland av förre ägaren och hade bara körts 400 mil under det senaste året - mätarställningen stod nu på 4 400 mil. Perfekt inkörd! Enda större skavanken var en inte så proffsigt omlackerad bakre stötfångare. En lättåtgärdad skönhetsfläck som kan få bli ett lagom stort vinterprojekt.


Jag föll pladask för bilen. Men för att få Jonas på min sida krävdes lite övertalning. Efter att ha kört A-test med Lamborghini Gallardo Superleggera väckte inte en Mazda något direkt habegär hos raceingenjören. Men som nuftig människa och Skôdaägare insåg Jonas inom några timmar att en RX8 faktiskt var det bästa valet för oss just nu. Så vi slog till och köpte bilen.

Eftersom begreppet »tjejkörd endast på söndagar« verkar spela roll för vissa bilköpare fick det bli min bil. Dessutom visade det sig att försäkringen blev 4 000 kr billigare per år när jag stod på registreringsbeviset.
Exakt en vecka efter att papperna var påskrivna styrde jag kosan mot Karlskoga. Min arbetsgivare hade hyrt Gelleråsen för att låta sina anställda bränna däck och ha roligt. När det står Ã-hlins Racing på lönekuvertet faller det sig som en naturlig företagsaktivitet.
Nu var det upp till bevis för min RX8 i originalskick. Hur stod sig bilen mot Porsche 911, Seven-bilar, Opel Speedster och trimmade Renault Clio Sport? Och framför allt - skulle jag hänga med mina manliga racetokar till kolleger?

Jag hade i alla fall ett tydligt mål med dagen - att bränna upp de soppdäck som satt på bilen. Således var det en bred körstil som gällde.
Mörka moln hängde olycksbådande över Gelleråsen på bandagens morgon. Att börja försiktigt fanns inte i någons tanke, de torra varven måste utnyttjas till fullo. Alltså - gasen i botten. Motorn i Mazda RX8 varvar till 9 000 r/min och vid 8 500 r/min säger ett lågmält »pling« till att nu är det dags att växla. På bana med hjälm och fullt gaspådrag är tyvärr inte plinget helt tydligt. Efter några inkörningsvarv med ögonen på varvräknaren började jag växla efter motorns underbara ljud. Den högvarviga wankelmotorn låter verkligen inte som någon annan bil jag kört och lockar till full gas. Dessutom måste låga växlar användas eftersom det under 5 000 r/min inte händer mycket.

Det första två körpassen fegade jag lite och hade till och med anti-sladdsystemet inkopplat. Bilen kändes bra, men jag var ganska ringrostig. Först till det tredje passet började jag köra i närheten av bilens gräns. Tyvärr var greppet i de gamla slitna Bridgstone-framdäcken sämre än de Falkendäck som satt bak. Resultatet blev en del understyrning. I vissa kurvor kunde nästan de stackars plågade däckens skrik överrösta motorljudet.

Efter närmare 300 km på bana är bilen både invigd och inkörd. För att sammanfatta upplevelsen är min nya favorit definitivt en bil med potential. Jag lyckades väl inte riktigt hänga på nioelvorna och super-sjuan men de flesta av mina manliga kolleger fick sig i alla fall en match.
Fast den där understyrningen måste ju bort. Och så krängde och studsade bilen lite väl mycket. Dessutom är det säkrast att uppdatera bromsarna när man ska köra på bana och stolen var inte perfekt formad. Så, till nästa banträff ska jag köpa R-däck, byta krängningshämmare, fixa nya dämpare och fjädrar, förbättra bromsarna och byta stolen … Men det är väl bara några kvällars jobb, eller?