FRÄÄÄSCHT, GRABBEN!

Under de senaste månaderna har jag kämpat med ett elakartat sug efter en sportbil. Inte ytterligare en sportig standardbil som redan jag ägt alltför många av, utan min första riktiga sportbil. Efter att ha tjatat friskt om vilket kap en lätt begagnad Opel Speedster Turbo är (och det är den verkligen!), har just en sådan legat bra till. Men Lotusopeln hann falla i onåd innan jag slog till eftersom jag inser att jag behöver en bil som inte måste smiskas till max för att vara kul.

Ett obehagligt möte

med trafikpolisen i juni övertygade mig. Tack och lov blev jag stoppad av världens bästa snut som förstod att det var svårt att hålla igen gasen på en ktm-motard en försommarkväll och släppte mig med endast förmaningar. Om han bara var en god människa eller om jag inte fastnade på film vet jag inte. Men en sådan tur har jag aldrig mer, så nu måste åtgärder vidtagas för att maximera skojfaktorn utan att körkortet går åt pipan.

Ni begåvade läsare inser säkert att jag behöver en bil där det känns som om det går snabbare än det i själva verket gör. Självklart ska den ha väghållning och pulver nog för att klara av lite bankörning, men det är inte bara aktiv körning som är målet. Det måste finnas tillräckligt med looks, ljud och karisma för att man ska känna sig som en vinnare trots att man bara cruisar. Det första habegäret var Porsche 993.

En klockren bil med

vacker kaross och bra tryck i motorn, men den aldrig sinande efterfrågan gör 993 så dyr att den helt enkelt ligger utanför min finansiella räckvidd. I början hade jag strukit tankarna på alla tidigare 911-generationer eftersom jag inte trodde att de skulle gå tillräckligt bra för att vara intressanta. Men under våren och sommaren har jag börjat kolla allt mer på 911 med börsmoppekaross (1974-1988) och en vacker dag insåg jag att kärleken till formen var ett faktum. En provkörning av en gammal 911 SC i rätt taskigt skick avslöjade också att den inte var toksnabb, men otroligt givande att köra.

Började räkna lite

på vad det hela skulle kosta (se jämförelse av ägandekostander för olika 911-generationer i förra numret av Automobil) och kom fram till att en 911 från före 1985 är sanslöst billig att äga eftersom den håller hög kvalitet, knappast tappar i värde och kan försäkras billigt förutsatt att den bara används som entusiastbil. Men skulle jag köpa trelitersbilen 911 SC eller 911 3,2 som kom 1984? Både ut- och invändigt ser de nästan identiska ut, men 3,2-motorn ger 231 hk istället för 3,2:ans 204. Dessutom fick 3,2:an andra förbättringar, exempelvis tjockare bromsskivor. 3,2:an blev därför förstahandsvalet. Hittade nästan genast en dödsvacker mörkbrun 3,2 med 16000 mil på mätaren till salu i Italien för 12000 euro! Normalpriset för en tidig 3,2 med den gamla 915-växellådan (blev utbytt mot den smidigare, starkare, men även tyngre G50-lådan runt 1987) ligger annars runt 170 000 kronor. Kanske var det något skumt med bilen, men jag hann i alla fall inte ens sätta mig på planet till Milano innan den var väck.

Sökandet fortsatte och jag nämnde vid något tillfälle mina planer för redaktionens värste 911-fantast Jonas Jarlmark. Han sade åt mig att strunta i 3,2:orna och istället börja leta efter en fin sc. Orsaken är att prestanda är nästan identiska eftersom sc-maskinerna som regel ger betydligt mer än de angivna 204 hästarna.

Dessutom levereras kraften

på höga varv, vilket kan vara extra kul i en bil som denna. Improviserade jämförelser bekräftade att 3,2:an kändes lite starkare i botten, men jämnsnabb med sc. Dessutom hade jag roligare med den ketchupeffekt som 3,0 ger ifrån sig vid 4000 varv och uppåt.

Ytterligare ett argument var att priserna på sena sc-modeller ligger runt 30000 kronor lägre än motsvarande 3,2.

Efter provkörningar nere

i Tyskland under semestern och diverse andra planer på att hämta hem bilar från Europas alla hörn såg jag plötsligt en annons på en skiffergrå sc som var till salu bara 400 meter från min bostad!

Jag åkte dit och träffade TV-fotografen Calle som ville byta ut sin nioelva mot en mer bruksvänlig BMW 328i Coupé. 150000 ville han ha för sin svensksålda, garageförvarade 83:a. Bilen nagelfors av expertisen som kunde konstatera att allt var som det skulle. Efter diverse hagglande fram och tillbaka kom vi överens om ett pris på 145000. Kanske 15000 mer än vad jag tänkt ge för en sc, men bilen var också svensksåld, rostfri, hade full historia, nyrenoverade 16-tums turbobreda Fuchsfälgar (med porschemblem i färg!), nya Bilstein clubsportdämpare, hydrauliska kamkedjespännare, sänkt kaross och så vidare. Dessutom var den lackerad i en unik »Sonderfarbe« från fabrik.

Hur heltorsk kan man bli?

Sista fredagen i Juli hämtade jag bilen, betalade kontant och körde glatt hemåt. På väg ner i garaget insåg jag att  den toklåga bilen aldrig skulle klara min branta garagenedfart! Provade lite försiktigt vilket direkt fick ett otäckt skrap till följd. Efter rådslag med olika förståsigpåare sågades en lång planka i fyra delar som lades ut som två mini-smörjbryggor på in- och utsidorna av garagetröskeln. Lösningen fick bilen att klara nedfartens »knäck« utan att ta i, men plankorna måste å andra sidan läggas ut varje gång man ska passera. Ingen drömlösning, men det får väl gå så länge.

I tisdags blev det

Styrningen är lite trög men har utsökt känsla. Växellådan är inte heller direkt insmilande, men när man får till den rätta »fasta smekningen« ramlar växlarna i förvånande lätt. Har fått stränga förmaningar om att inte trycka på max förrän oljetemperaturen nått upp till det första strecket.

Men vilken tid det tar!

Bilens olja utgör en viktig del av kylningen vilket föranlett Porsche att göra plats för hela 10 liter av varan. Men efter en lååång kvart är vi redo för lite action. Kan inte uttrycka hur skönt det är att höra boxern vråla ut ur en hård böj. Efter halva vägen tillbaka fick Anna ta plats bakom ratten. Trodde kanske inte hon skulle uppskatta den råa känslan, men även hon verkade helsåld på bilen.

Trots att bilen var

den finaste SC jag hittat, finns det naturligtvis en hel del att åtgärda. I framskärmen hänger en plåtfals ned som däcket kommer åt när fjädringen trycks in. Den måste därför vikas in utan att lacken spricker - tid för åtgärd är redan bokat hos K3 i Haninge. Sedan ska de uråldriga Bridgestone RE71:orna bytas ut mot en omgång fräscha Michelin Pilot Sport Cup.

Men det största projektet är nog den renovering som de något nedsuttna och slitna läderstolarna ska få under vintern. Har hört att bra sadelmakare kan göra underverk.