Från form till funktion och tillbaka

Det tog ett tag men var värt varenda sekund. Första gången jag såg den var det enbart formerna som förtrollade mig. Jag är ingen fanatisk märkesanhängare, även om jag gillar tyskarnas tillverkningsfilosofier, framförallt de med rötter i flygarsvängen.
De utfällda skärmarna, den djupa fronten och den biffiga vingen var några av sakerna som fick mig att snegla åt dess håll. Att den var ovanlig en annan. Vad som fanns under skalet och varför bilen överhuvudtaget existerade tog mig flera år att upptäcka. Formerna var det som förtrollade, inte funktionen.
Några år senare, när jag tjatat loss bilen från den kompis som hade den innan mig, var det förhållande tvärt om. Hojkörning har alltid varit min orubbliga förklaring på asfaltrelaterat nöje men nu fick jag en ny anledning att sätta min privatekonomi i gungning.
Känslan i styrningen, den rappa fyran och den aningen rustika karaktären passade mig som handen i handsken. Plötsligt fann jag ett vettigt komplement till min tvåhjuliga fanatism och när det regnade fanns fortfarande en strimma av ljus i tunneln.

Nu, ytterligare några år senare, har det återgått till det första, även om jag fortfarande gillar att stressa min M3 när det svänger. Jag har läst in mig på modellen och vet varför den kom till. Jag vet hur få saker som är gemensamma med denna och övriga treserier och jag vet varför bakluckan är högre och rutan sluttar mer.
Vintern har ägnats åt att smörja samvetet och de delar som styr detta. Olja har bytts, ett par skavanker har förintats och ventilkåpan har lackerats om, tillsammans med ett gäng smådelar. Om några mil slänger jag in ett par fällbara röda Recaro Millennium med matchande tretumsbälten från Sparco. Att det skall vara lätt att återställa till original är en självklarhet. Formen är som sagt viktig och i framtiden ser jag även ett par nackstöd i baksätet, originalgrejerna som verkar ligga kvar i någon tidigare ägares garage.
Själv kommer jag aldrig att kunna tituleras "tidigare ägare" när det gäller den här bilen.