Enfant terrible med ädlare hjärta

Var hittar man essensen av det sena 1970-talets estetik och designspråk? Vissa skulle säga filmen »American Gigolo« med Richard Gere, Sex Pistols »God Save The Queen« eller det avocadogröna kylskåpet från våren 1979. Andra menar jet-set-diskoteket Studio 54 i New York eller John Zachary De Loreans måsvingeförsedda dröm i rostfritt stål.
Själv tillhör jag den växande skara aficionados som har ett annat förslag: Volvos Enfant Terrible - extravaganta lyxkupén 262C.

Det är lika bra att få det sagt: min relation till Volvo 262 »Bertone« är fylld av motsägelsefulla och komplexa känslor. Lika mycket som jag älskar den låga, silverfärgade svensken med italienskt påbrå - lika mycket avskyr jag karaktären i den originalmonterade aluminiumsexan. Rå, slö och odynamisk äger prv-motorn (som utvecklades av Peugeot, Renault och Volvo) alla nackdelar en sexcylindrig motor kan ha - men ingen av dess fördelar. En resa till Paris i slutet av 1980-talet i en Peugeot 604 bekräftade mina misstankar.

Bilen förbrukade tre liter per mil på Autobahn och svek oss ett par kvällar senare med en trasig topplockspackning - på väg till nattklubben Les Baines Douches. Endast den kvinnliga medpassagerarens diplomatiska begåvning hindrade mig från att överge den lyxiga Peugeoten på Rue Lafayette - i ett moln av glykolspetsad ånga. Men trots att prv-motorn var ett industriellt haveri fortsatte den märkliga och motsägelsefulla Volvo 262 att påverka mig med sin hypnotiska dragningskraft. Innerst inne visste jag att den annorlunda och missförstådda Volvon en dag skulle bli min.


Få modeller har misskrediterats genom åren som Volvo 262C. Redan vid lanseringen på Genèves bilsalong 1977 satte presskåren champagnen och de elegant serverade snittarna i halsen. Anledningen? Kanske att »Bertonen« utmanade föreställningen om vilka kärnvärden en Volvo skulle representera. Och nog anade jag att den silverfärgade, taksänkta kupén med tak i svart Everflexvinyl var avsedd för Wilshire Boulevard i Los Angeles och St Moritz - snarare än direktionsparkeringen på Hisingen.

Genom att etablera varumärket på en marknad som vanligtvis reserverats för en handfull exklusiva tyskar och engelsmän visade Volvo att man var redo för ett seriöst, kvalitativt språng. Frågan var om världen var redo för Volvos okonventionella blandning mellan lyxbil och hotrod?  
Enligt berättelsen fick Volvochefen PG Gyllenhammar idén till 262C vid ett besök i London i mitten av 1970-talet. En Jaguar, möjligen en XJ6 Coupé, fångade den karismatiske företagsledarens uppmärksamhet: borde inte Volvo producera något liknande? Sagt och gjort.

Lojala designern Jan Wilsgaard fick uppdraget att utveckla en Boulevardier med närvaro nog att attrahera traditionella BMW-, Mercedes- och Jaguarköpare. Resultatet - 262C by Bertone - utvecklades vid Carrozzeria Bertone Style Center i Caprie (som året innan tillverkat förlängda limousinen 264te). De italienska ingenjörerna skrevs in på engelsk språkkurs som betalades av Volvo innan produktionen påbörjades. Det stolta projektet höll på att ta en ände med förskräckelse när en långtradare med originalritningarna blev stulen. Lyckligtvis återfanns den dyrbara lasten och arbetet kunde fortgå enligt planerna. Bilens dramatiskt förändrade profil skapade i kombination med en utrustningsnivå utöver det vanliga en aura av förförisk grandezza och lyx - en produkt i tiden skulle det visa sig, med tanke på det stundande 1980-talet.

Efter att länge ha letat efter en lämplig 262 var det slumpen som ledde mig till exemplaret på bilderna. Av misstag bläddrades annonsen fram på text-tv - och tre timmar senare satt jag på tåget till Göteborg. Bilen, som i själva verket är en 262-klon, sattes samman i början av 1990-talet. Grundtanken var att skapa en »ny«, oanvänd 262C i 1981 års usa-utförande.

Den ursprungliga ägaren/byggaren arbetade som ingenjör på Volvo och köpte i princip alla delar nya över disk. Bland annat hämtades tak och nya dörrar från Bertone i Italien och monterades på en i princip oanvänd kaross av årsmodell 1975. Tack vare denna årsmodell blev motorvalet fritt och den hemska prv-motorn kunde utgå. Bakskärmar och bakparti byttes ut mot den »nya« modellens innan bilen lackades in- och utvändigt i Volvokulör nummer 130.

Avsevärda byggkostnader till trots färdigställdes bilen och registrerades som en 1975 års Volvo 242 modifierad med kupétak. Dessvärre fick en nitisk, bilintresserad polis upp ögonen för Bertone-klonen. Under en period gjorde denne till sin livsuppgift att bevisa att bilen var en stulen 262 som försetts med falsk identitet. Ett antal kallelser till Polismyndigheten i Göteborg tillhör därför bilens dokumentation - tillsammans med en förstklassig kvitto­samling.

262C med förädlat DNA
Så snart bilen kommit hem påbörjades arbetet med att förädla dess identitet och Bertone-dna. Bland annat fick bilen ny lackering, korrekta svarta lädersäten (som hittades hos en Volvo-handlare på Isle of Wight). Fram- och bakvagn hämtades från en trimmad 245 Turbo, likaså motorn. Den starka men relativt karaktärslösa B21 turbo-motorn ersattes efterhand med en mer passande 24-ventilers sexa på 204 hk/267 Nm från Volvo 960/S90 - komplett med fyrstegs automatlåda inklusive tre olika körprogram. Detta utvecklingssteg var avgörande för bilens karaktär och utfördes av en proffsmekaniker. Motorbytet innebar bland annat att kardan och motorfästen fick specialtillverkas.

En hel del arbete krävdes för att koppla ihop motorelektroniken med bilens befintliga elsystem. Resultatet är en klassiker med moderna förtecken och precis den karaktär 262 borde ha haft från början. 17-tums Polarisfälgar är ett avsteg från originalet som dock ger bättre proportioner åt bilens helhet. Ett specialtillverkat grenrör från svenska sportbilen Indigo 3000 samt ett tretums avgassystem från Ferrita med katalysatorer ska fullända bilen lagom till sommaren. Kanske blir det då på sin plats att citera förre amerikanske överbefälhavaren Colin Powell, själv 262C-aficionado:
»It's the most magnificent Volvo ever made«.