En italiensk gummistövel med hög klack

Försommarsolens stekande strålar får takplåten att dallra av hetta. Bakom ratten sitter ett förlorat ägg som drömmer om en fungerand e ac. Svetten rinner längs ryggraden och jag börjar fundera över hur det blev så här. En Fiat?

Det började med näsan nedtryckt i kombiannonserna. Praktiskt skulle det vara, efter att i snabb takt ha avverkat Jeepar och Jaguarer. Någonting som kunde svälja last och som inte drog så mycket bensin. Någonting från Dressmann.
Min fru tyckte annorlunda. Hon drömde sig ner till Rivieran iförd en skräddad plåtkostym från någon välkänd italiensk designer, jagad av sensationslystna paparazzi. Vid köksbordet svallade känslorna. Mazda stod mot Maserati, Arla mot Armani.
Det tog sin tid, men till slut kunde vi enas kring en bil som bjöd både designglädje och duglighet. Coupé Fiat, som den så självmedvetet kallar sig.
 
En annonsräd senare stod vi med en mörkblå nittionia, direktimporterad utan servicebok. Men lacken glänste så vackert att inget rationellt argument i världen hjälpte. Den startade till och med, och verkade fungera som en bil i största allmänhet. Vem förväntar sig det av en italienska?
Två års slitande på bitarna har avslöjat förvånansvärt få fallgropar. Ett batteri har sagt upp sig och, som sagt, luftkonditioneringen tog semester just när försommaren gjorde sin spektakulära entré.

Annars är det mest njutning. Baktakten från femman ackompanjeras av visslandet från turboaggregatet och det bär av ganska bra när man beställer gas. Baksätet är faktiskt fullt användbart och i bakluckan får man plats med det mest väsentliga, som växellådor och bakaxlar. Allt insytt i en skarpskuren och särpräglad kostym.
Min hustru älskar den. Coupé Fiat är vår gemensamma nämnare, vår gyllene medelväg. En gummistövel med hög klack.