Bild
Nästa artikelEn grönsakshandlares bekännelser
Publicerad 23 maj 2008
ERIC LUND * MERCEDES 320E 1993
Eric ska som vanligt inte köpa någon bil, men när en grön Mercedes med stor radmotor och rutig tygklädslel dyker upp är det klippt.
Taxikön efter pressvisningen på Genèvesalongen 2007: En oändlig rad av Mondeo, Primera, Previa samt en och annan halvny Mercedes E-klass. Så står vi till slut äntligen längst fram i kön, Calle Carlquist och jag, präktigt mosiga i både huvud och fötter efter en heldag på mässan.
Det är då Mondeo-havet delar sig och dagens bilistiska höjdpunkt - salongens glittrande premiärkreationer till trots - skrider fram till vår trottoarkant. Upplivade sitter vi in i den prydliga Mercedes-taxin av generation W124, »heder åt en taxichaufför som håller liv i en sådan klassiker« säger vi till varann.
Men det är först efter någon kilometer vi verkligen inser vidden av vår vinstlott i taxikön. »Går den inte väldigt mjukt för att vara en diesel?«
»Låter den inte påtagligt sexcylind-rigt?« »Är inte den där varvräknarskalan tydligt bensindriven?« En manuellt växlad Mercedes 300E med sannolikt åtskilliga tiotusentals mil i tjänst bakom sig - och inte ett knirr, knarr eller missljud. Bara ett mjukt, vibrationslöst 180-hästarssug från rödljusen. Sådant sätter spår.
Jag kan räkna upp ytterligare några sjukdomsförlopp som lett fram till den slutgiltiga diagnosen »hastigt, ogenomtänkt köp av en Mercedes från 1993«. Exempelvis:
* I den första provkörningen av Mercedes W124 från 1985 förtrollades jag över hur formgivaren Bruno Sacco lyckats hålla samman temat mellan 190-modellen och den nya, större karossen - trots att bilarna inte har en linje gemensamt. Jag är alltjämt förtrollad av samma skäl,
* Våren 1990 åkte jag som ung extrajobbare på Teknikens Värld med Calle i en 300E-24 Sportline, manuellt växlad med Getrag-låda där ettan återfinns vänster bakåt.
* Jag har alltid fascinerats av Mercedes' roll som bruksbil, hur vanligt folk sträckt Volvo 240-budgeten lite längre för att få ett högkvalitativt, påvert utrustat och klent motoriserat fordon för lång och trogen vardagstjänst - betydligt intressantare som fenomen än de Mercedes-modeller som bara uttrycker lyx och överdåd.
Till saken hör att jag just sålt min påvert utrustade och klent motoriserade bmw, närmare bestämt den vita 316i du kan läsa om härintill. (Hej Fredrik, ta väl hand om min gamla trotjänare!) Men någon ersättare för bmw:n skulle vi absolut inte ha, det var vi helt eniga om Jenny och jag. I synnerhet Jenny var väldigt enig.
Mot bättre vetande och i lönndom började jag intensifiera besöken på blocket.se. Alltjämt utan tanke på att köpa. Bara hålla span. Tänk om en farbrorskörd 200E, 220E eller - tanken svindlade - 300E dyker upp, då måste jag vara beredd att stå upp och försvara kulturarvet.
Man behöver inte en Nobelpristagares slutledningsförmåga för att inse hur det skulle sluta. Några dagar senare stod Jonas Jarlmark och jag i ett villaområde på Ekerö och tittade på en grön Mercedes 320E från 1993. Importerad från Tyskland 1996. Tre svenska ägare. Omlackerad en gång. Därutöver orört originalskick, till och med Becker Grand Prix-stereon har överlevt. Enligt mätaren 17 000 mil. Några rostblemmor här och var, men säljaren bedyrade bilens otadliga skick undertill och visade även protokoll från nyligen genomförd rostskyddsbehandling.
Varningsklockorna ringde antagligen, men jag hörde dem inte eftersom jag var upptagen med att rabbla bilens specifikation: Sportline-paket (aningen sänkt fjädring, sportratt samt stolar med mjukare stoppning och kraftigare skålning) Getrag-växellåda, rutig tygklädsel, taklucka, metalliclack och därutöver - ingenting!
När Jarlmark skulle ta över ratten efter halva provturen försökte han starta motorn fast den redan var i gång. Jag nämnde vibrationslös motorgång i samband med Genève-taxin va? Sedan sa Jarlmark det där som man aldrig ska säga till en kompis som inte borde köpa en bil: »Om inte du köper den så köper jag den.«
Nu vill jag bara ha reda på följande: Är kamkedjan servad enligt föreskrift? Vad är det som vibrerar i bakvagnen emellanåt? (Har jag tur är det väl bara slutväxeln, kardanaxeln och växellådan som behöver bytas…) Hur kom det sig att byggmästaren Udo i Berlin beställde en Mercedes med största sexcylindriga motorn, sportchassi och därutöver ingen utrustning - inte ens nackstöd i baksätet?
I bästa fall har jag svar på några frågor redan i nästa utgåva. Till dess njuter jag av att äga världens vackraste bakparti (på en bil) och av en 15 år gammal vagn med sagolik skjuts i maskinrummet.
Det är då Mondeo-havet delar sig och dagens bilistiska höjdpunkt - salongens glittrande premiärkreationer till trots - skrider fram till vår trottoarkant. Upplivade sitter vi in i den prydliga Mercedes-taxin av generation W124, »heder åt en taxichaufför som håller liv i en sådan klassiker« säger vi till varann.
Men det är först efter någon kilometer vi verkligen inser vidden av vår vinstlott i taxikön. »Går den inte väldigt mjukt för att vara en diesel?«
»Låter den inte påtagligt sexcylind-rigt?« »Är inte den där varvräknarskalan tydligt bensindriven?« En manuellt växlad Mercedes 300E med sannolikt åtskilliga tiotusentals mil i tjänst bakom sig - och inte ett knirr, knarr eller missljud. Bara ett mjukt, vibrationslöst 180-hästarssug från rödljusen. Sådant sätter spår.
Jag kan räkna upp ytterligare några sjukdomsförlopp som lett fram till den slutgiltiga diagnosen »hastigt, ogenomtänkt köp av en Mercedes från 1993«. Exempelvis:
* I den första provkörningen av Mercedes W124 från 1985 förtrollades jag över hur formgivaren Bruno Sacco lyckats hålla samman temat mellan 190-modellen och den nya, större karossen - trots att bilarna inte har en linje gemensamt. Jag är alltjämt förtrollad av samma skäl,
* Våren 1990 åkte jag som ung extrajobbare på Teknikens Värld med Calle i en 300E-24 Sportline, manuellt växlad med Getrag-låda där ettan återfinns vänster bakåt.
* Jag har alltid fascinerats av Mercedes' roll som bruksbil, hur vanligt folk sträckt Volvo 240-budgeten lite längre för att få ett högkvalitativt, påvert utrustat och klent motoriserat fordon för lång och trogen vardagstjänst - betydligt intressantare som fenomen än de Mercedes-modeller som bara uttrycker lyx och överdåd.
Till saken hör att jag just sålt min påvert utrustade och klent motoriserade bmw, närmare bestämt den vita 316i du kan läsa om härintill. (Hej Fredrik, ta väl hand om min gamla trotjänare!) Men någon ersättare för bmw:n skulle vi absolut inte ha, det var vi helt eniga om Jenny och jag. I synnerhet Jenny var väldigt enig.
Mot bättre vetande och i lönndom började jag intensifiera besöken på blocket.se. Alltjämt utan tanke på att köpa. Bara hålla span. Tänk om en farbrorskörd 200E, 220E eller - tanken svindlade - 300E dyker upp, då måste jag vara beredd att stå upp och försvara kulturarvet.
Man behöver inte en Nobelpristagares slutledningsförmåga för att inse hur det skulle sluta. Några dagar senare stod Jonas Jarlmark och jag i ett villaområde på Ekerö och tittade på en grön Mercedes 320E från 1993. Importerad från Tyskland 1996. Tre svenska ägare. Omlackerad en gång. Därutöver orört originalskick, till och med Becker Grand Prix-stereon har överlevt. Enligt mätaren 17 000 mil. Några rostblemmor här och var, men säljaren bedyrade bilens otadliga skick undertill och visade även protokoll från nyligen genomförd rostskyddsbehandling.
Varningsklockorna ringde antagligen, men jag hörde dem inte eftersom jag var upptagen med att rabbla bilens specifikation: Sportline-paket (aningen sänkt fjädring, sportratt samt stolar med mjukare stoppning och kraftigare skålning) Getrag-växellåda, rutig tygklädsel, taklucka, metalliclack och därutöver - ingenting!
När Jarlmark skulle ta över ratten efter halva provturen försökte han starta motorn fast den redan var i gång. Jag nämnde vibrationslös motorgång i samband med Genève-taxin va? Sedan sa Jarlmark det där som man aldrig ska säga till en kompis som inte borde köpa en bil: »Om inte du köper den så köper jag den.«
Nu vill jag bara ha reda på följande: Är kamkedjan servad enligt föreskrift? Vad är det som vibrerar i bakvagnen emellanåt? (Har jag tur är det väl bara slutväxeln, kardanaxeln och växellådan som behöver bytas…) Hur kom det sig att byggmästaren Udo i Berlin beställde en Mercedes med största sexcylindriga motorn, sportchassi och därutöver ingen utrustning - inte ens nackstöd i baksätet?
I bästa fall har jag svar på några frågor redan i nästa utgåva. Till dess njuter jag av att äga världens vackraste bakparti (på en bil) och av en 15 år gammal vagn med sagolik skjuts i maskinrummet.
