Den första samurajen

Det är dags att avslöja sanningen. Den bil jag just köpt har aldrig varit mina drömmars bil! Den har aldrig klottrats på några ritblock i småskolan eller varit modell på någon av pojkrummets alla planscher. Sorgligt nog inga tidiga kärleksförklaringar alls. Det hade varit roligare så.

Från början var idén att jag skulle införskaffa ett tillförlitligt vinterekipage. Ett halvår av billöshet var för mycket, jag behövde någon form av terapi eller något som minskade min abstinens. Och det snart.

Bilen kunde gärna ha bakhjulsdrift och heta något i form av sjufyrtio eller Toyota Supra Mark ii, men där tog det stopp. För den skulle vara enägd och fullständigt original, ha gått max 14 000 mil, ha full uppsättning däck, krockkuddar enligt mamma, ac, ecc och esp, reservdelar borde vara lätt åtkomliga och inköpspriset skulle helst inte överstiga 20 000 kronor. Ägaren fick dessutom gärna bo i Norrland och vara en prästfru på drygt 72 år…
Nja, kanske lite tuff kravspecifikation trots allt.

En fyrhjulsdriven Celica gt låg under bevakning på Blocket. Köpte jag den kunde jag åka ut till kompisen på Gräsö under midvintern och köra på isen, i sidled. »Började gå på 3 cylindrar härom morgonen, ryker mycket vitt« stod det i annonsen och den blev plötsligt inte intressant. Tack och god natt.

I stället fann jag en Nissan 200 sx från 1989 i utlovat originalskick med 11 500 mil på mätaren och fungerande ac. Helt rostfri förutom angrepp på bakluckan vid vingens infästningar, något som nio av tio sx brukar drabbas av. Säljaren hade i början av november tagit bilen i inbyte; i alla fall nästan en ägare!

Jag var till en början inte särskilt sugen. Bilen var egentligen inte alls vad jag hade tänkt mig. Men ju mer jag funderade på saken, desto säkrare blev jag på att jag ville ha den.
Att instrumentpanelen såg ut som huden från ett utdraget elefantöra och att knapparna runt ratten var överpedadogiska struntade jag i. Avgörandet kom när jag såg bildbeviset på den redan monterade originalradion, ett tydligt tecken på tvättäkta entusiasm.
Priset inkluderade ett originaltakräcke med skidhållare och även en (oanvänd) förvaringspåse för takluckan  - och plötsligt satt jag redan i bilen på väg hem från Linköping.


Iförd pilotbrillor. Den första ägaren från 1989 fram till i år hade jobbat inom flyget. Solglasögonen var inte kvarglömda på solskyddet, »de hörde hemma i bilen«, hävdade säljaren. Ska're vara 80-tal så ska're.

Efter ungefär 25 mil kände jag igen en del av det jag läst om i olika provkörningsrapporter från 1989. Körglädjen var fenomenal, körställningen perfekt och turboknuffen från 2 500 r/min var silkeslen. Däremot undrar jag om den sjätte växeln gick förlorad någonstans på e4:an mellan Gammelsta och Jön­åker. En motorvägsväxel hade inte varit så dumt, motorn varvar 3 100 r/min i 110 km/h på femman.

Dessvärre upptäckte jag samtidigt även bilens dåliga halvljus och har hittills bara kommit på nackdelar med att ha taklucka!

Dagarna efter hemkomsten såg jag till att få bilen underredsbehandlad. Fasan är kexiga framskärmar lagom till att snön har smält. Då bör tiden i stället vara inne för att plocka fram originalfälgarna och inte för att spackla plåt! Innan dess återstår bara att fixa och låta lackera bakluckan, återplacera vingen och hoppas på att turbon håller (rekommenderat byte vid 10 000 mil).

Behöver jag montera en oljekylare månntro?

Den 1,8 liter stora motorn har hittills skött sig utan anmärkning, men serviceboken är inte komplett …
Till våren blir det förhoppningsvis några konbanekörningar och någon klubbträff. Fast först och främst har vi några kallmånader att ta oss igenom, min Rossoröda sportvinterkupé och jag - utan stjärtvärmare. *

Ps Om någon har en bit järnvägsräls på sisådär 1460 mm till övers, hör gärna av er. Bakaxeln behöver lite tyngd. Maila david.falk@automobil.se. Ds