Bronsbil med silvertejp och gulddrömmar

När jag och Jonas Sahlström gjorde reportage om Svensk Sportvagnsmeeting förra sommaren blev jag frälst. Reportaget (Automobil 8.05) handlade om att vanligt folk utan stcc-budget kan köra racing. Det var då det slog mig - jag kan också!
Stämningen i depån var smittande glad. Fjärran från Formel 1-stallens hemlighetsmakeri, i stället härskar en gemenskap som får bilgalningar som jag att utsättas för den smittsamma »måste rejsa«-sjukan.
Tanken grodde i mitt sinne och efter ett halvår började jag söka efter en lämplig racebil. Av erfarenhet från Automobils egen projekt-968 visste jag att det var bäst att leta efter en färdigpreppad racebil. Allt annat skulle bara sluka mina surt förvärvade frilansslantar.
Av kostnadsskäl ska jag tävla i den billigaste klassen: Roadsport C. Bland de bilar som platsar i denna klass står Mazda Miata ut. Dels för att jag redan ägt en pärla för några år sedan, dels för att bilen är kompetent redan i originalskick.

På mobile.de hittade

jag en grupp N-bil från Tyskland med härlig historik. Den vann sin klass i 24-tmmarsloppet på Nürburgring och enligt säljaren var bilen påkostad runt 400 000 kronor (!). Motorn var kompressormatad och gav runt 220 hästkrafter. Salupris 150 000 kronor. Lockande. Men den var omöjlig att få registrerad i Sverige. Eftersom roadsportreglementet kräver att bilen är registrerad och godkänd i Sverige försvann den möjligheten.
Objekt nummer två hittades via Miataklubbens forum. Jonas, en glad entusiast från Kungsbacka, hade en tidig (na) Miata till salu. Även denna var påkostad och i stort sett klar för tävling.
Fast motorn gav 116 hk och egentligen var jag mest sugen på en senare modell med den större och starkare 1,8-litersmotorn på 140 hästkrafter. Så Kungsbackabilen blev kort därpå brädad av en tyskimport från 1998 som stod hos en handlare i Göteborg.
Den var inte racepreppad alls, däremot frestade den med svartlackerade sjuttontumsfälgar i Porsche Cup-design, halvdana sänkningsfjädrar och ett läckert men minkigt avgassystem med fyrdubbla utblås. Trots att jag borde veta bättre slog mig tanken: Det kanske vore roligare att bygga sin racerbil från grunden efter eget huvud? Man får se det som ett läroprojekt där jag efter examen på banan kan titulera mig racerbilskonstruktör. Eller inte.

Jag reste ner till Götet

och efter en hård förhandling fick jag 4 000 kronors rabatt av den vänlige göteborgaren. 85 000 kronor fattigare körde jag en brandorange Miata mot Stockholm och lyssnade oroligt efter skumma klonk eller andra missljud. Priset verkade lite för lågt för att vara sant.
Bilen verkade kärnfrisk och femtio mil senare parkerade jag nöjd, men något lomhörd, bilen på gatan utanför lägenheten. Jag såg redan mig själv kliva upp på prispallen.
Det tog hela tre dagar innan jag noterade att det blåa molnet över nejden tillhörde min bil. Vad felet beror på vet jag inte ännu, men nivån sjunker oroande fort i oljetråget. Som ytterligare lök på laxen blev fronten två dagar senare intryckt efter en intensiv träff med en Volvo på Ringvägen. Föraren var skamsen, bad om ursäkt och skrev genast på erkännandet. Han hade väjningsplikt. Men tidsplanen var hotad.
Första tävlingen går den 28 maj på Mantorp och lagom till säsongsstart byter Sportvagnsmästerskapet namn till Automobil Sportscar Cup. Helrätt chefen!

Roadsportreglementet är snällt och ger en möjlighet att förändra mycket på bilen. Första steget blir förstås att bygga en godkänd båge, montera racingstol och fyrpunktsbälte. Och en ordentlig genomgång av det blårykande maskineriet.

Därefter ska bilen kläs i racekostym. Pojkdrömmen säger dekaler - sån är jag!
Det råder delade meningar om vad som ska göras mer på bilen. Det finns lika många åsikter som det finns motorsportintresserade och att följa alla råd är omöjligt. Själv har jag tidigare varit mer intresserad av att hålla gamla klassiker vid liv än att bygga banans snabbaste bil.
Cambervinklar diskuteras som vanliga människor pratar om vädret. För mig och min plånbok gäller det att lyssna på både amatörer och professionella åsikter. En av de största tillgångarna är Miataklubbens forum och dess aktiva och väldigt kunniga medlemmar. Där finns svaren på frågor om varenda skruv i bilen. Automobils egen testingenjör Jonas Jarlmark får också bidra med kunskap.
Nu gäller det att få bilen godkänd för tävling. Sen ska jag lära mig köra och därefter bygga en killer-miata! Målet är att ha bilen klar till racingpremiären på Mantorp, annars helst innan storken anländer till familjen Hammarsjö. *