Bild
Nästa artikelBara lite kursändring...
Publicerad 24 oktober 2007
Claes Jaurelius * Porsche Boxster 1997
Claes Jaurelius har tillbringade 40 år på
bågar. Ofta vid sidan av sadeln, med knäet skrapande i asfalten. Nu är det fyrhjuling.
Hemkommen efter 50 mil i sadeln på min sprillans nya Triumph Tiger 1050 började jag fundera lite över mitt motorcykelliv, som vid det här laget sträcker sig över 40 år! Triumph Tiger är en alldeles utomordentlig motorcykel med rapp motor, fantastiska bromsar och väghållning så det räcker - länge.
Men samma känsla som när jag förra året hämtade ut en ny Aprilia RSV Mille infann sig efter första turen. Eller snarare brist på känsla. Det blev ingen riktig pulsförhöjning helt enkelt. Under mina 10 år som skribent inom sportmaskinsnischen har jag kört många olika motorcyklar, men jag har framförallt kört mycket. Mitt nya jobb på MC-Nytt har mer karaktären av skrivbordsjobb och kräver egentligen ingen körning alls.
Kanske är det fråga om mättnad? Eller att stelheten i ryggen gör det jobbigare att ta på sig all utrustning? Eller att det ofta regnar mer och oftare just på mig? Troligen handlar det om en kombination.
För ett par år sedan blev jag varse att en bekant till mig hade en Porsche 911 Turbo från 1985 med få mil på mätaren stående i sitt rymliga garage. Redan då inledde jag operation övertalning och det har jag av och till fortsatt med sedan dess - tyvärr utan resultat. Efter diverse konsultationer med Porschekunnigt folk förstod jag att turbo-modellen kanske inte var den optimala bilen för mig, varken ekonomiskt eller praktiskt.
Diverse surfande på nätet gav vid handen att det fanns en mörkblå Boxster -97 till salu på Hedin Bil BegagnatCenter i Mölndal. Ett hyggligt alternativ till privatköp eftersom jag sedan många år känner chefen för anläggningen.
Bilen visade sig vara ytterst välhållen och servad enligt alla konstens regler. Provkörningen gav blodad tand och efter en del räknande från Hedins sida och en del källforskning (tidigare ägaren visade sig också vara en bekant) från min sida enades vi om ett pris som låg inom "budget".
På bara ett par dagar blev jag alltså Porsche-rookie med egen Boxster och fick tillbaka pulshöjningen. Det är nästan lika härligt att komma alldeles för fort in i en sväng - och upptäcka att det funkar, som att köra sporthoj med knäskrap på en racerbana.
Innevarande säsong (åtminstone) ska jag istället för motorcykel fräsa runt med fyra hjul i backen utan speciella skyddskläder och med elsufflett när regnet väljer att korsa min väg. Alla som stått under en viadukt och dragit regnstället över ett fuktigt skinnställ vet vad jag menar.
Min notoriskt elake son kallar fenomenet för gubbsjuka, men det är okej. Man är ju inte så bortskämd med pulshöjare nu när ens kamrater börjar flytta in på +55-boende.
Men samma känsla som när jag förra året hämtade ut en ny Aprilia RSV Mille infann sig efter första turen. Eller snarare brist på känsla. Det blev ingen riktig pulsförhöjning helt enkelt. Under mina 10 år som skribent inom sportmaskinsnischen har jag kört många olika motorcyklar, men jag har framförallt kört mycket. Mitt nya jobb på MC-Nytt har mer karaktären av skrivbordsjobb och kräver egentligen ingen körning alls.
Kanske är det fråga om mättnad? Eller att stelheten i ryggen gör det jobbigare att ta på sig all utrustning? Eller att det ofta regnar mer och oftare just på mig? Troligen handlar det om en kombination.
För ett par år sedan blev jag varse att en bekant till mig hade en Porsche 911 Turbo från 1985 med få mil på mätaren stående i sitt rymliga garage. Redan då inledde jag operation övertalning och det har jag av och till fortsatt med sedan dess - tyvärr utan resultat. Efter diverse konsultationer med Porschekunnigt folk förstod jag att turbo-modellen kanske inte var den optimala bilen för mig, varken ekonomiskt eller praktiskt.
Diverse surfande på nätet gav vid handen att det fanns en mörkblå Boxster -97 till salu på Hedin Bil BegagnatCenter i Mölndal. Ett hyggligt alternativ till privatköp eftersom jag sedan många år känner chefen för anläggningen.
Bilen visade sig vara ytterst välhållen och servad enligt alla konstens regler. Provkörningen gav blodad tand och efter en del räknande från Hedins sida och en del källforskning (tidigare ägaren visade sig också vara en bekant) från min sida enades vi om ett pris som låg inom "budget".
På bara ett par dagar blev jag alltså Porsche-rookie med egen Boxster och fick tillbaka pulshöjningen. Det är nästan lika härligt att komma alldeles för fort in i en sväng - och upptäcka att det funkar, som att köra sporthoj med knäskrap på en racerbana.
Innevarande säsong (åtminstone) ska jag istället för motorcykel fräsa runt med fyra hjul i backen utan speciella skyddskläder och med elsufflett när regnet väljer att korsa min väg. Alla som stått under en viadukt och dragit regnstället över ett fuktigt skinnställ vet vad jag menar.
Min notoriskt elake son kallar fenomenet för gubbsjuka, men det är okej. Man är ju inte så bortskämd med pulshöjare nu när ens kamrater börjar flytta in på +55-boende.
