AVSKYDD OCH VÄLKOMMEN

Läsare av nr 10.05 kanske uppmärksammade att redaktionen fått ytterligare en Porsche 911-ägare, nämligen undertecknad. Jag intog då en föga ärofylld fjärdeplats bland 911-ägarna, men sedan Adolfsson kraschat sin sc i ett uppländskt stenröse är jag plötsligt uppe på pallplacering.

Bilen, en 911 sc -82, köptes i slutet av augusti i Helsingborg. 16-tums Fuchsfälgar, åskmolnsblå metallic, tvärblå läderklädsel. Bilen var kärleksfullt ompysslad av alla utom ägarens katt. Odjuret hade dansat jenka på bilen och repat lacken på samtliga skärmar. Jag erbjöd mig att skjuta kräket gratis men ägaren avböjde.
 
Jag hann bara köra 200 mil i år, mil av skräckblandad förtjusning. Vare sig jag ville eller inte letade örat efter missljud. Ooops, motorn hackade till. Vad kostar det att fixa? Samtidigt är det en berusande känsla att äntligen äga sin egen 911. Jag har ännu inte haft nöjet att bli far, men att skaffa en baby i form av sin drömbil är väl så nära känslan man kan komma. Självklart måste jag slösa kärlek på bilen. Jag sammanställde en lista över 911-verkstäder med gott rykte och valde Perrys Motor i Kolbäck att utföra en försenad 12000-milaservice på bilen.

- Den var välbehövlig, sade Perry när jag kom för att hämta bilen. Ettans och treans tändkablar var slut, och vi bytte ut dem. Ventilerna behövde justeras, men nu går bilen som en dröm.

På hemvägen kunde jag njuta av en kärnfrisk maskin och det är få motorljud som slår en luftkyld boxersexas.

Nästa projekt var att lämna bilen till Stockholms Bilvård. Jörgen Sandell trodde sig kunna göra reporna mindre framträdande. Med den oscillerande polermaskinen laddad med rubbingpasta gav han sig i kast med lacken. Se där, reporna syns, men sticker inte lika mycket i ögonen längre. Jörgen ursäktar sig ändå.

- Det gäller att vara försiktig. Jag vet inte riktigt hur tjock klarlacken är och om man råkar rubba igenom har man ett problem. Jag vågar inte gå längre än så här.

Jag är beredd att skaka hans hand för att han sparat mig en omlackering.

När bilen börjar bli presentabel är det typiskt nog dags att skiljas från den, det är dags för vinterförvaring i fem månader. Det är med blandade känslor jag parkerar bilen i sitt ide. Samtidigt som saknaden är oerhörd har jag dåligt samvete. Skamset känner jag någonstans en lättnad att för en tid slippa hälla mina besparingar i det svarta hål en entusiastbil utgör.