ÄN EN GÅNG DÄRAN

Det är när motorskribenten

ska upp till bevis situationen lätt blir en smula kritisk. I synnerhet gäller detta faktum när det är tal om ny bil. Med ny bil avses just detta; en fabriksny bil, inte någon tiotusenkronorssommarflirt nummer tretton på dussinet. Med sommarflirten går det an att välja precis vad som helst med klentrogen motivering. Sommarflirten innehåller inget ansvarstagande. Icke så med en fabriksny bil, då är det allvar. Väx upp!

Nå, vad skulle du välja? Rättare sagt; vad väljer du? Du som kan. Du som säger att du kan.

Jag? Tankarna far, dags att avslöja hur mycket som egentligen är blott läpparnas bekännelser bland alla bilar jag pekat på och påstått att en sådan skulle jag vilja ha.

Inte. Inte skulle jag välja en sådan, nu när det verkligen är dags? Eller?

Listan krymper snabbt,

jag är nere under tio tänkbara bilar redan efter en kvart. Hårdsållningen kan börja, det är en besynnerlig upptäckt att det faktiskt är ett så litet antal bilar man innerst inne vill mötas av på garageplanen varje morgon. För att inte tala om ute i trafiken, en åtminstone något så när originell eller personlig bil ska jag allt skaffa, så mycket står klart.

Vad har jag för krav, egentligen? Inga större behov av att frakta barnvagnar eller största Scalextricbanan längre, tillgubbad som jag är vore plats för fyra golfbagar däremot smaskens.

Väck alltså Mazda mx-5, en sådan fingrar jag annars länge på men det dröjer så förtvivlat länge innan den nya är på gång. Och grabbarna där hemma och jag skulle få ta med oss max två klubbor var på resan, förutom att två av dem (grabbarna) skulle få ta tåget.

Subaru Legacy kombi

har jag alltid haft ett gott öga till, inte dum alls. Och sedanversionen är ännu tuffare egentligen, jag behöver som sagt ingen kombi. Jag lägger den åt sidan, fortfarande med i matchen.

Mercedes C-klass kombi? Många rätt på listan, men hur kul är den om tre veckor? Jag suktar alltid efter någon Mercedes men färdas lika bombsäkert med tom blick varje gång jag fallit för frestelsen. Det är mycket märkligt. Högrisk, dessutom högt förmånsvärde. Bort den.

Fjärde bil kvar

är Alfa Romeo GT. Senaste halvåret har jag kört åtskilliga exemplar. Verkligen inte världens mest perfekta bil och en grundkonstruktion som inte är pinfärsk. Men karossen är svårt snygg att se och rimligt rymlig för sin typ. En smula speciell, absolut, trivsammare med fyra än med sexa, på Alfa-vis inte överstark, inte överdyr (snarare lågpris jämfört med Audi och BMW, som inte kan ställa något riktigt motsvarande på hjul).

- Och du jobbar ju på en sportbilstidning, tusan hakar! hörs en röst från obestämd plats i rummet.

Hmmm.

Är det dags

för en Alfa igen? För snart åtta år sedan var jag tidigt ute med en Alfa 156, en på sitt sätt underbar bil som jag tyvärr höll på att elda upp redan andra morgonen. Det var inte så mycket bilens fel som att en del av passagerarstolens skyddsplast fastnat i elvärmereglagets kontakt. Grabbtrion där hemma, då hälften så lång som nu, gjorde i alla fall stora ögon när pappas nya bil på premiärturen snart fylldes av en vit, stickande rök. Vilken rivstart. Sedan gick bilen i stort sett prima, att ha en 156:a som förmånsbil föreföll som helt rätt metod att närma sig det italienska märket.

Är det, alltså, dags för en Alfa igen? Det är det nog. Jag närmar mig en kritisk punkt och försjunker i allt djupare detaljstudier av möjligheter. En Subaru är en Subaru förefaller det och inget fel i det, med Alfa GT krävs ändå inte mycket för att få till något som känns starkt eget, »mitt« mitt i treårskontraktet.

Och här står jag nu. Jag och nya Alfan. Bilen kom i natt, på min önskan direkt från Italien till Vallhamn med alla fabrikens dekaler, skyddslister och etiketter på plats.

Byggd i Pomiglianofabriken i maj, enligt etiketten. Jag minns faktiskt inte exakt när jag beställde den men det var några månader sedan. Jag inbillar mig gärna att just min kombination av karossfärg och läderfärg gör bilen specialbyggd men det har ju redan sålts tusentals Alfa GT i år så det är nog lagervara, trots allt.

I själva verket har

jag nästan glömt av min beställning, tills nu. Nu är det allt lite extra pirrigt att lägga handen på det intejpade dörrhandtaget, dra upp dörren och andas in - plastdoften. Skinnklädseln är omsorgsfullt inbakad i skyddsplast, det sitter smålappar här och var, en skyddspanel kommer inte på plats förrän sista inspektionen före leverans är gjord, och så vidare.

Men nu är det Alfa och jag, än en gång. GT och jag ska lära känna varandra så sakteliga och första försöket blir en högst olaglig sväng på 122 meter bort till en fotoplats och dokumentation i stort och smått.

Resten ska, är det meningen, bli en annan historia. Minst.